Vad är tygets färgbeständighet?

Färgbeständighet kallas också för färgbeständighet eller färgbeständighet. Det hänvisar till färgens motståndskraft mot olika effekter under bearbetning och användning. Beständighetsgraden bedöms baserat på missfärgningen av provet och färgningen av det ofärgade intilliggande tyget.

Under användningen kommer textilier att utsättas för olika yttre effekter såsom ljus, tvätt, strykning, svett, friktion och kemiska ämnen. Vissa tryckta och färgade textilier genomgår också speciella efterbehandlingsprocesser, såsom hartsbearbetning, flamskyddsbehandling, sandtvätt, slipning etc., vilket kräver färg på tryckta och färgade textilier för att bibehålla en viss beständighet.

Färgäkthet avser produktens motståndskraft mot tvätt och friktion.

Den så kallade färgfastheten (förkortad som färgäkthet) hänvisar till graden av blekning av färgade tyger under påverkan av yttre faktorer (extrudering, friktion, tvätt, regn, exponering, ljus, havsvattennedsänkning, salivnedsänkning, vattenfläckar, svett fläckar etc.) under användning eller bearbetning. Det är en viktig indikator på tyger. De vanligaste är tvättbeständighet, ljusbeständighet, friktionsbeständighet, svettbeständighet, strykbeständighet och väderbeständighet.

I det faktiska arbetet bestäms testartiklarna huvudsakligen enligt produktens slutliga användning och produktstandarden. Till exempel anger standarden för ulltextilprodukter att färgbeständigheten mot solljus ska testas, och de stickade underkläderna ska givetvis testas för svettäkthet, medan utomhustextilier (som parasoll, ljusboxduk och baldakinmaterial) måste av naturligtvis testas för väderbeständighet.

Inklusive: färgbeständighet mot tvåltvätt (prov), färgbeständighet mot friktion, färgbeständighet mot klorvatten, färgbeständighet mot icke-klorinblekning, färgbeständighet mot kemtvätt, faktisk tvättfärgbeständighet (färdiga kläder, tyger), färg beständighet mot svett, färgbeständighet mot vatten, färgbeständighet mot ljus, färgbeständighet mot havsvatten och färgbeständighet mot saliv.

Hur man testar färgbeständighet

1. Tvättfärgbeständighet: Sy ihop provet med standardtyget intill, tvätta, rengör och torka det och tvätta det under lämplig temperatur, alkalinitet, blekning och friktion för att få testresultaten på kortare tid. Friktionen uppnås genom att rulla och slå med ett litet badförhållande och ett lämpligt antal pärlor av rostfritt stål, och det grå kortet används för att betygsätta testresultaten. Olika testmetoder har olika temperaturer, alkalinitet, bleknings- och friktionsförhållanden och provstorlekar, som bör väljas enligt teststandarder och kundkrav. Färgerna med dålig vattentvättfärgbeständighet inkluderar vanligtvis smaragdblått, ljust blått, svart rött, marinblått, etc.

2. Kemtvätt färgbeständighet: Samma som vattentvätts färgbeständighet, förutom att vattentvätt ändras till kemtvätt.

3. Gnidfärgsäkthet: Placera provet på friktionsäkthetsmätaren och gnugga det med en vanlig friktionsvit trasa ett visst antal gånger vid ett visst tryck. Varje grupp av prover måste testas för torrfriktionsfärgbeständighet och våtfriktionsfärgbeständighet. Färgen som färgas på den vita standardduken är klassad med ett grått kort, och resultatet är den uppmätta friktionsfärgbeständigheten. Gnidfärgsäkthet kräver två tester, torr och våt gnidning, och alla färger på provet måste gnidas.

4. Solljusfärgbeständighet: Textilier utsätts vanligtvis för ljus när de används. Ljus kan förstöra färgämnen och orsaka den välkända "blekningen", som gör att färgade textilier ändrar färg, i allmänhet ljusare eller mörkare, och vissa kommer också att ändra färg. Därför är det nödvändigt att testa färgbeständigheten. Solljusets färgbeständighetsteste är att exponera provet för solljus under specificerade förhållanden tillsammans med blått ull-standardtyg av olika beständighetsgrader, jämföra provet med det blå ulltyget och utvärdera ljusäktheten. Ju högre kvalitet den blå ull-standardduken har, desto snabbare är den.

5. Perspirationsfärgbeständighet: Provet sys ihop med standardfodertyget, behandlas i svettvätska, kläms fast på svettfärgsbeständighetsmätaren, placeras i en ugn vid konstant temperatur och torkas sedan. Det grå kortet används för att betygsätta testresultaten. Olika testmetoder har olika svettvätskeförhållanden, olika provstorlekar och olika testtemperaturer och -tider.

6. Vattenfärgbeständighet: Provet behandlas med vatten enligt ovan.

7. Klorblekningsfärgbeständighet: Efter tvättning av tyget i klorblekningslösning under vissa förhållanden, utvärdera graden av färgförändring, vilket är klorblekningens färgbeständighet.

8. Icke-klorinblekningsfärgbeständighet: Efter tvättning av tyget under icke-klorinblekningstvättförhållanden, utvärdera graden av färgförändring, vilket är den icke-klorinblekningsfärgbeständigheten.

9. Pressfärgbeständighet: Efter att ha täckt det torra provet med bomullsintilliggande tyg, tryck in det i en uppvärmningsanordning med specificerad temperatur och tryck under en viss tid, och använd sedan det grå provkortet för att utvärdera provets färgförändring och färgningen av det intilliggande tyget. Varmpressningsfärgbeständighet inkluderar torrpressning, fuktpressning och våtpressning. Den specifika testmetoden bör väljas enligt olika kundkrav och teststandarder.

Typer av färgbeständighetstester och beständighetsanalys

Naturen eller graden av färgningstillståndsvariation kan uttryckas genom färgningsfasthet.

Tygernas färgbeständighet är relaterad till fibertyp, garnstruktur, tygorganisation, tryck- och färgningsmetod, typ av färg och storleken på yttre krafter.

Färgbeständighetstester inkluderar i allmänhet färgbeständighet mot ljus, färgbeständighet mot väder, färgbeständighet mot tvätt, färgbeständighet mot friktion, färgbeständighet mot svett etc. Ibland finns det några speciella färgbeständighetskrav beroende på olika textilier eller olika användningsmiljöer.

Vanligtvis, när färgbeständighetstester utförs, graderas graden av missfärgning av det färgade tyget och graden av missfärgning på fodret. Förutom färgbeständigheten mot ljus, som är graderad i betyg åtta, är resten graderad till betyg fem.

Ju högre betyg, desto bättre färgbeständighet.

1. Solljusfasthet: Solljusfasthet hänvisar till graden av missfärgning av färgade tyger under inverkan av solljus. Testmetoden går ut på att jämföra provets blekningsgrad efter simulering av solljus med standardfärgprovet, som är uppdelat i 8 grader, betyg 8 är det bästa betyget och betyg 1 är sämst. Tyger med dålig solljusfasthet bör inte utsättas för solen under lång tid, och bör placeras på en ventilerad plats för att torka i skuggan.

2. Tvättfasthet: Tvätt- eller tvålfasthet avser graden av färgförändring på det färgade tyget efter tvätt med tvättmedel. Vanligtvis används det grå graderingsprovkortet som utvärderingsstandard, det vill säga färgskillnaden mellan originalprovet och provet efter blekning används för utvärdering. Tvätthärdigheten är indelad i 5 nivåer, där 5 är bäst och 1 är sämst. Tyger med dålig tvättäkthet bör kemtvättas. Vid våtrengöring bör extra uppmärksamhet ägnas åt tvättförhållandena, som att tvätttemperaturen inte ska vara för hög och tiden inte vara för lång.

3. Friktionsfasthet: Friktionsäkthet avser graden av missfärgning av det färgade tyget efter friktion, vilket kan vara torrfriktion och våtfriktion. Friktionshärdigheten är baserad på graden av färgning av vitt tyg som utvärderingsprincip och är indelat i 5 nivåer. Ju högre värde, desto bättre friktionsfasthet.

4. Svettfasthet: Svettfasthet avser graden av missfärgning av det färgade tyget efter en liten mängd svett.

5. Strykbeständighet: hänvisar till graden av missfärgning eller blekning av det färgade tyget under strykning.

6. Sublimationsfasthet: hänvisar till graden av sublimering av det färgade tyget under lagring. Normala tyger kräver i allmänhet en färgäkthet på 3-4 för att möta behoven att bära.

Metoder för att förbättra färgens färgbeständighet

Även om vissa färgämnen kan ge ljusare färger, på grund av de vattenlösliga grupperna på färgämnena, är våtbeständigheten dålig och fenomenen med blekning och färgning är allvarliga, vilket inte bara gör att själva textilierna ser gamla ut, utan även färgämnena faller av. och färga de vita eller andra färgade fibrerna, vilket resulterar i färgning och färgmatchning.

Dessutom, även om reaktiva färgämnen kan bilda kovalenta bindningar med cellulosafibrer, om det finns hydrolyserade färgämnen eller de obundna färgämnena inte tvålas tillräckligt under färgningen, kommer även våthärdigheten att minska; dessutom kan reaktiva färgämnen som har bildat kovalenta bindningar med fibrer också sönderdelas och bryta bindningar under sura eller alkaliska förhållanden, såväl som problem som otillräcklig klorbeständighet, svettbeständighet och solljusfasthet.

För att förbättra färgbeständigheten hos tyger kan färgfixeringsbehandling utföras. Dessa hjälpmedel som kan förbättra olika typer av färgbeständighet kallas färgfixativ.

Fixeringsmedel fixeringsprincip

1. Generera olösliga färger på tyget, blockera lösliga grupper, gör färgämnet på tyget svårt att lösa upp och faller av när det kommer i kontakt med vatten, och uppnå syftet att förbättra våtbehandlingens beständighet. Men efter att dessa fixeringsmedel fixerat färgen är det lätt att ändra färgen på tyget eller få ljusäktheten att minska.

2. Skapa en nätfilm på tyget för att förhindra att färgen faller av.

3. Använd de reaktiva grupperna i fixeringsmedelsmolekylerna för att tvärbinda med de reaktiva grupperna på färgämnesmolekylerna och hydroxylgrupperna på cellulosamolekylerna för att förbättra färgämnets fixerande effekt på fibern.

4. Använd den molekylära attraktionen mellan fixeringsmedlet och fibern för att öka fixeringsmedlets fixeringsstyrka och därigenom förbättra färgbeständigheten.